Lantställe utan plan

Jag kommer precis hem från sportlovssemester i mormors gamla gård. Snö, skog, tystnaden och enskildheten. Mormor är död sen några år tillbaka men vi har kvar huset. Jag har spenderat mycket tid där när jag var barn. Varje sommar och varje jul i en hel barndom. Där lärde jag mig tälja barkbåtar, plocka bär, hugga ved, lägga gäddsaxar, mecka med cykeln, åka skidor, bygga snökojor, baka bullar och skjuta luftgevär. Där har jag oändliga gånger badat i sjön och klämt på julklappar under granen. Det är en plats som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det har varit en konstant i en ständigt föränderlig värld. En plats där tiden står stilla.

Nu är det betydligt glesare mellan besöken. Tidens tand har blivit mer tydlig de gångerna jag kommer på besök. Byns barn har blivit vuxna och flyttat därifrån, familjeföräldrarna har blivit gamla och gråa. Gummorna och gubbarna har gått ur tiden. Få nya flyttar in och varannan gård står tom. Det är plågsamt att se den långsamma och oundvikliga utvecklingen mot en by som en gång var.

Vill man se var man tror på att det finns en framtid så ska man leta efter platser dit barnfamiljer flyttar. Det finns ingen bättre indikator på framtidshopp. Vill man vitalisera och injicera livsgnista i sin plats ska man också se till att locka till sig fyraåringarna med tillhörande familjer.

Det är verkligen ett liv långt från min egen verklighet som erbjuds de som flyttar till ”min” by, men det är ett liv med starka och attraktiva kvaliteter om man lyckas övervinna utmaningarna som kommer med glesbygdens inbyggda uppförsbacke. Ett liv jag tror tilltalar många.
Att lyckas med att locka till sig barnfamiljerna är en del av utmaningen som i sig är svår nog.

Men trots att gårdarna står tomma finns det inte så många objekt ute på marknaden att flytta till om man väl vill. Det beror bland annat på gubbar som bjuder över barnfamiljerna, köper upp gårdarna för skogens skull och låter tillhörande hus stå tomma och förfalla.

Och sen är det ju sånna som mig. Som dyker upp, en gång, lite då och då. Återupplever vår barndom för att konstatera att utvecklingen nog är på väg åt helvete i alla fall. Vi har kvar gården för minnenas skull men vi har -hur ont det än gör att erkänna- ingen plan för framtiden med vårt lantställe. Vi underhåller för att kunna behålla det som varit. Vi vill att det som var i går ska vara i dag. Helst vill vi att samma sak ska gälla i morgon och i övermorgon med. Att platsen där tiden stod still ska få vara kvar.

Men verkligheten är som bekant inte sån. Tiden skjuter skeendet framför sig med en oveklig kraft. Efter sommar kommer höst. Efter natten, dag. Vägen att försöka behålla status quo är ett säkert sätt att långsamt själv gå ur tiden. Det gäller lika mycket i städer som för glesbygden.

Jag har inget egentligt underlag på det här men jag har på känn att många andra av Sveriges 700.000 fritidshus faller under samma vemod som mitt. Det kanske är dags att vi alla släpper taget om platsen där tiden står stilla och låter nya familjer rota sig så deras barn kan lära sig cykla, tälja och fiska. Risken är annars att vi omedvetet avbefolkar de platser vi håller kära.

Författare: Martin Palacios

Hjälper beslutsfattare, ägare och styrelser att metodiskt och över tid lägga sin begränsade energi där den gör mest skillnad. Nås på +46761108901 eller martin@palacios.se. Twittrar som @palace.

  • http://www.facebook.com/tomas.kruth Tomas Kruth

    Olika tider, olika liv. Det oundvikliga är kanske att vi måste lämna vissa platser. Det var roligt att läsa dina tankar. Vi har just släppt ett hus när enda argumentet att ha det kvar var sentimentalitet. Denna utveckling går nog inte att stoppa för många platser