Vad är strategi?

”Strategi” är en ofta misshandlad fras som omges av abstraktioner. Allt för ofta används också begreppet tyvärr som flumfluffernissa. Jag tror det är så för att man använder ”strategi” som ett ersättningsmedel när man har lite svårt att sätta ord på nyttan i det man gör. Jag har fram till idag inte stött på en tillfredsställande kort, tydlig och begriplig beskrivning av vad strategi är. Så jag tänkte ge mig på att beskriva det själv.

En starkt etablerad föreställning är att strategi och effektivisering är samma sak. Så är inte fallet. Även om det finns stora vinster att göra i att göra det man redan gör bättre, snabbare eller billigare så är också samma aktiviteter lätta att efterhärma av dina konkurrenter. Den typen av konkurrens skapar en absolut värdeökning för alla inblandade men ingen relativ fördel för någon.

Till skillnad mot operativ effektivisering strävar strategi efter att skapa en konkurrensfördel genom att fokusera på det som är särskiljande från dina rivaler. Men att göra det du gör bäst betyder kanske framförallt att aktivt avstå aktiviteter och arenor där du inte kan dra nytta av din särart. En stor del av strategiarbete är att själv välja vilka regler man spelar efter.

Strategy without tactics is the slowest route to victory. Tactics without strategy is the noise before defeat. 

 

En annan stark föreställning är att strategiarbete är en sällanaktivitet som utförs av ledningen bakom stängda dörrar. Även den bästa strategi är helt värdelös fram till det ögonblick den omsätts och strategiarbete omsätts i varje handling och beslut som du gör varje dag. Det är medvetna val i din vardag som gör dig särskiljande inte själva strategin i sig. Strategi är alltså levande och inbäddat och kräver därmed också diciplin för att bibehålla stringens i det som gör dig speciell.

Med det vill jag även avliva myten om den strategiska chefen som marionettspelare. Beslut och handlingar är decentraliserade i det landskap vi rör oss i. Folk generellt har noll tolerans för komplexiteter. Dunkelt tänkt är dunkelt sagt och det går inte att förvänta sig att flera människor ska förhålla sig till abstraktioner och samtidigt vara konsekventa i handling. Strategier behöver såldes tas ner till principer som vem som helst kan förstå och följa.

Strategi kan -om man frågar mig- därmed summeras som ett diciplinerat arbete att skapa ett stringent batteri av tillgänginga principer som vilar på medvetna val att aktivt odla sin särart.

Checklista för svaga kommuner

Jeffrey Sachs har i sin bok the end of poverty en checklista på sju punkter för att diagnosera länder som är fast i fattigdom. Poängen är att det inte går att bota all feber med samma medicin. Fattigdom är ett symptom på underliggande utmaningar som är olika för plats till plats.

Jag tycker det känns som det här är en bättre lista att jobba med även för mindre platser än allt annat jag sett hittills. Tror särskilt ett gäng kommuner skulle ha stor nytta av den. Så, byt ut land mot kommun och istället för att läsa fattigdom läs någonting mer anpassat till våra förhållanden. testa med ”negativ tillväxt”.

Listan:

First, the underlying condition could be what I call a poverty trap – when the country is too poor to make the basic investments it needs to escape from extreme material deprivation and get on the ladder of economic growth.

Second, the poverty could result from bad economic policies, such as choosing the wrong kind of investment strategy, closing the borders when international trade would make more sense, choosing central planning when a market system would be better, and so forth.

Third, the poverty could reflect the financial insolvency of the government. If a government has a past history of overspending and over-borrowing, it can reach a state of financial bankruptcy. The government then owes so much to its creditors that it is unable to find the money to build roads, schools, clinics, or hire doctors, teachers, and engineers.

Fourth, the poverty might be the result of some aspects of physical geography. The country may be landlocked, far from trade; it may be high in the mountains, unable to farm or engage in low-cost manufacturing; it may face an endemic disease burden of malaria or other burdensome diseases; or it might be highly vulnerable to repeated natural disasters such as earthquakes, tsunamis, tropical cyclones (hurricanes and typhoons), droughts, floods, and other crippling conditions. A few countries, such as Haiti and the Philippines, are unusually buffeted by a large number of such conditions.

Fifth, the country might be suffering from poor governance as opposed to poor policies. On paper, the economic policies look good. In practice, they may be riddled with corruption, inefficiency, incompetence or all of the above. Poor governance is of course a matter of degree. There is corruption nearly everywhere. I sometimes say that, “Yes, corruption is real and damaging, and not only in Washington DC.” Corruption is often attributed to poor countries but not to rich countries. Still, corruption is not the all-purpose explanation it is often taken to be. Many countries with moderate levels of corruption have achieved economic development. Corruption can be a problem, both moral and practical, without being a devastating barrier to development. Yet if carried to extremes, then it certainly can stop economic growth.

A sixth factor in continuing poverty may be cultural barriers. As one important example, some societies continue to discriminate harshly against the women and girls. Girls may still have little or no chance to attend school, and are expected to marry very early and to bear many children, even when the household is too impoverished to raise these children with proper health, nutrition, and education. Such cultural patterns can be inimical to long-term economic development.

The seventh factor is geopolitics, a country’s political and security relations with its neighbors, foes, and allies. Geopolitics can make a big difference. If a country is physically secure from attack, enjoys national sovereignty, and is able to trade peacefully with other countries, geopolitics is the friend of economic development. If, on the contrary, the country is dominated by a foreign power (as in the colonial era), or is part of a proxy war of the great powers, the country can be undermined or even physically destroyed by the actions of more powerful countries. Think of Afghanistan. It has a hard enough time developing in view of being landlocked and vulnerable to many climate shocks such as droughts and floods. Yet since 1978, it is has been subjected to war, incursions, invasions, terrorist cells, and destructive great power politics. It is no wonder that Afghanistan remains one of the poorest places in the world. The outside powers have hindered rather than advanced Afghanistan’s economic development.

The world’s fastest growing cities

City Majors have listed the world’s fastest growing cities. I guess that from a westerers perspective this list can be somewhat confusing since none of the top cities are household names for us. Never the less, make no mistake. It is in these cities that all that sustainable urbanisation we are talking about must take place. To make the list less daunting I have made a brief introduction to the top five cities. Enjoy.

1. Beihai (China ) 

With a growth of 10.58% Beihai doubles its population every 7th year. Beihai is a seaport on the north shore of the Gulf of Tonkin, which has granted it historical importance as a port of international trade for Guangxi, Hunan, Hubei, Sichuan, Guizhou, and Yunnan. Beihai contains three districts and one county, which are subdivided into five urban sub-districts: Haicheng DistrictYinhai DistrictTieshangang District and Hepu County. Beihai was one of the two departure harbors of China’s  Silk Road on the Sea. It has a long history of being open to tourists. It is also regarded as one of China’s most liveable cities.

2. Ghaziabad (India)

In a honorable second place Ghaziabad ”only” doubles it population every 14th year. Ghaziabad is a part of the National Capital Region of Delhi. It is a industrial city, well connected by roads and railways. It is the administrative headquarters of Ghaziabad District as well as being the primary commercial, industrial and educational centre of western Uttar Pradesh. The city has two major divisions separated by the Hindon River: Trans-Hindon and Cis-Hindon. Ghaziabad is known for its high crime rate and for being the most polluted city in Uttar Pradesh.

3. Sana’a (Yemen)

Sana’a a UNESCO World Heritage Site is the capital of Yemen and the centre of Sana’a Governorate. Sana’a is one of the oldest  inhabited cities in the world. At an altitude of 2,300 metres (7,500 ft), it is also one of the highest capital cities in the world. With a growth of 5% it doubles its population every 15th year. Historically, Sana’a had a mining industry. The hills around Sana’a were mined for onyx, chalcedony, and cornelian. 40% of jobs in Sana’a are in the public sector. Other primary job sectors are in trade and industry. It is estimated that 25% of the labor force in Sana’a is unemployed.

4. Surat (India)

Surat is India’s eighth most populated city, with a population of 4.5 million it  double its population every 15th year. A moat divides the older parts of the city, with its narrow streets and historical houses, from the newer suburbs. The city is largely recognized for its textile and diamond businesses and more recently, for diamond-studded gold jewelry manufacturing. 92% of the world’s diamonds are cut and polished in Surat.

5. Kabul (Afghanistan)

Kabul is the capital of Afghanistan. According to a 2012 estimate, the population of the city was 3,3M and the city double its population every 16th year. During Kabuls  3,500 years of history many empires have  fought over the valley for its strategic location.

Kabul’s main products include fresh and dried fruit, nuts, beverages, Afghan rugs, leather, sheep skin products and furniture, Over the last decade, the United States has invested approximately $9.1 billion into urban infrastructure. The wars since 1978 have limited the city’s economic productivity but since late 2001, local economic development has included a number of indoor shopping centers. According to Transparency International, the government of Afghanistan is the third most-corrupt in the world.

Den sjätte Kondratieffvågen

Kondratieff_Wave-HQ

”From the earliest times of which we have record-back, say, to two thousand years before Christ-down to the beginning of the eighteenth century, there was no very great change in the standard of life of the average man living in the civilised centres of the earth. Ups and downs certainly. Visitations of plague, famine, and war. Golden intervals. But no progressive, violent change. Some periods perhaps So per cent better than othersat the utmost 1 00 per cent better-in the four thousand years which ended (say) in A. D. 1700.
This slow rate of progress, or lack of progress, was due to two reasons-to the remarkable absence of important technical improvements and to the failure of capital to accumulate.
The absence of important technical inventions between the prehistoric age and comparatively modern times is truly remarkable. Almost everything which really matters and which the world possessed at the commencement of the modern age was already known to man at the dawn of history. Language, fire, the same domestic animals which we have to-day, wheat, barley, the vine and the olive, the plough, the wheel, the oar, the sail, leather, linen and cloth, bricks and pots, gold and silver, copper, tin, and lead-and iron was added to the list before 1000 B.C.-banking, statecraft, mathematics, astronomy, and religion. There is no record of when we first possessed these things.”

 

John Maynard Keynes Economic Possibilities for our Grandchildren (1930)

Grovt förenklat är det JMK säger att från romartiden fram till industriella revolutionen har världen i stort stått stilla när det kommer till utveckling. Allt vi ser runt omkring oss skapades alltså antingen under romartiden eller efter den industriella revolutionen med 1700 år av stiltje mellan de två.

Det som kanske är mest intressant med industriella revolutionen och de efterkommande vågor av innovation är att epicentrum alltid sker på en geografisk avgränsad plats. De sker alltså inte på flera ställen i världen samtidigt utan alltid på en specifik plats. Sen sprider sig teknologierna med tillhörande tillväxt som ringar på vattnet till den platsens allierade och handelspartners vidare ut i världen. Det är det här som i mångt och mycket har skapat den värld vi har i dag med protestantiska Europa som mall. Samma meknanism förklarar såklart också varför det finns delar i världen som trots århundraden av utveckling inte nåtts av teknologier ens från den industriella revolutionens början. Man behöver inte leta särskilt långt för att se det. Även om världens fattigaste länder för det mesta också är de minst utvecklade så hittar man tecken på det här även innanför landets gränser bortanför ringarnas räckvidd.

Städer har alltid varit innovationsmotorer och stadens löfte har också alltid varit hopp. Tryggheten i att det blir bättre i morgon än det är i dag är den enskilt största förklaringen till stadens attraktion. Det här gäller för alla städer i alla länder men jag vill mena framförallt för protestantiska Europa. Jag faller ofta tillbaka på den utmärkta world values survey som tydligt identifierar vår extrema positionering. En positionering som är lika individorienterad som den är möjliggörande och som är det kanske inte primärt pga någon slags inneboende medfödd värderingsgrund utan för att norra europa är en plats i världen som har kunnat ta del av och dra ytta av varje innovationsvåg och med det också succesivt kunnat släppa taget om traditionella och överlevnadsvärderingar.

world value report

Om man tittar på det som kallas för Kondratiev wave och försöker förstå var man är i dag så verkar det som världen befinner sig i slutskedet av den femte vågen. ICT (informationsteknologi).

Historiskt när man närmar sig slutet på en innovationsvåg så uppstår slitningar i samhället med bland annat krig och ekonomiska kriser som resultat. Den som sen kommer starkast ur krisen OCH som samtidigt kan kombinera det med innovation blir också den den som kan sätta agendan för nästa våg.

Så, vad blir den sjätte vågen och vem tar pole position?

Jag vill mena att Skandinavien (inkl. Finland) har synnerligen goda förutsättningar att visa vägen in i den sjätte vågen. Vi har kommit starka ur den kris som råder i världen, vi är en av de ledande i teknologisk utveckling globalt och inte minst uppfattas av i stort sett hela världen som the good guys. Om inte det här är ett sk. window of opportunity så vet jag inte vad som är det. Ett fantastiskt tillfälle att aktivt driva en ny utvecklingsvåg. En våg som jag gärna skulle se handla väldigt mycket om hållbar utveckling.

Vad gör du i morgon?

Inget vet med säkerhet vad som kommer hända i framtiden.

Om man utgår från att framtiden kommer se ut som det ser ut i dag så är man rimligtvis lika bra förberedd att möta framtiden som man är att möta samtiden. Eller hur?

Nope. Helt fel!

Om man vet en sak så är det att oavsett om man vill det eller inte så förändras världen och att ju sämre du är att på att förstå och ändra dig minst lika snabbt som omvärlden gör avgör i vilken utsträckning du har rådighet över din egen framtida situation.

Det är alltså bättre att göra kvalificerade gissningar på hur världen ser ut i morgon än att utgå från att den kommer se ut som den gör i dag. I scenario två har du med all säkerhet fel. I scenario ett har du bara troligtvis fel men du blir också klokare för varje gång du tvingas revidera dina kvalificerade gissningar. Någonting som givetvis ska göras ofta.

Jag säger inte att förvaltare är status quo vurmande stagnationsverkare. Deras roll är (eller ska åtminstone vara ) att effektivisera. De är de som tar hem baconet i dag, varje dag. En fantastiskt viktig uppgift. För utan dem klarar man sig inte igenom dagen.

Krocken kommer när man förvirrar brandsläckarmetodik med utveckling. Det är från lite för många perspektiv för bra att släcka bränder. Delvis är det tacksamt för man blir hjälten som löser problem och samtidigt är det ingen tvekan om vilka problemen är. Det brukar sällan vara så stor tvekan om prioriteringar i sammanhanget heller.

Är man proaktiv och försöker förhindra att bränder uppstår så riskerar man alltid att göra en felbedömning och slösa resurser eller i värsta fall upptäcka eller starta en helt ny brand. Dessutom är det få som belönar dig för att det inte brinner.

Skillnaden på de två är hur man ser på begreppet risk. Om du ser på det du jobbar med som en låda i ett föränderligt bad kan du antingen försöka upprätthålla lådans position och struktur i badet eller förstå badets förändring och anpassa lådan till badets förändring. Ju mer energi du lägger på att upprätthålla det du har, desto mindre energi har du att lägga på det du egentligen gör inuti lådan. Ju mer energi du lägger på att förutspå och möta badets rörelse desto större effekt har dina handlingar i lådan (om det fortfarande är en låda).

Lite för ofta konstaterar jag att de som jobbar med platser varken förstår förändringens mekanismer eller hur man möter dem i sina projekt. Projekt som är klara först om 10-20 år baserar sina beslut på hur verkligheten ser ut i dag istället för att försöka sig på kvalificerade gissningar om hur den ser ut när projektet står klart.

Två exempel. Volvo säger idag att de kommer ha självkörande bilar på gatorna 2017. Tesla och BMW har tidigare sagt att de gör samma sak 2016.

Självkörande bilar kommer inte behövas parkeras. Drar man det ännu längre så kommer du inte heller behöva äga en bil om den kan komma och hämta dig när du behöver den. Det här kommer troligtvis påverka P-normer, infrastruktursbehov, chafföryrket och säkert mycket mer.

Så, om fyra år är självkörande bilar verklighet, ändå utgår stadsbyggnadsprojekt från att världen när deras projekt är klara om 15 år ser precis lika dant ut som den gör i dag.

Richard Branson ska ha sagt att när man om 20 år tittar tillbaka till i dag så kommer man inte förstå vad man hade kontor till. Utan att gå in på hur rätt jag tror han har så kan konstateras att kontor har idag en central roll i alla stadsutvecklingsprojekt.

Man kan undra varför.

Mandatmodell

image

Jag har under det senaste året jobbat mycket med att få många olika aktörer att jobba tillsammans mot samma övergripande bild om en gemensam framtid.

Den stora utmaningen har varit att hitta sätt att övertyga ibland lite fyrkantiga aktörer om att göra avkall på sin vanliga profit & growth skala för att undvika målkonflikter och / eller kontraproduktiva kortsiktiga mål som gör det svårare att nå den gemensamma bild om framtid man tillsammans enats om att möta. Man skulle kunna kalla det en slags samarbetsöverenskommelse.

Samtidigt har jag nästan alltid ett smått obegripligt 20 slides ppt med titeln ”platsvarumärke” som någon PA / PR / Reklambyrå lyckats sälja på mina kunder. Ett dokument som allt som oftast legat i en byrålåda i några månader utan att någon vetat vad man ska göra med det.

Å ena sidan har man alltså en väldigt rationell, standardiserad och mätbar skala som mäter lönsamhet eller måluppfyllelse. Å andra sidan har man ett flummigt dokument som pratar om värderingar och annat obehagligt.

Den rationelle beställaren tar oftast det skrämmande och dokumentet och gör det enda rationella. Förvandlar det till kommunikation.

Kruxet är såklart att om man lovar en sak men inte lever upp till det man lovar så kommer det uppfattas som propaganda och det är precis vad som hänt i olika grad hos mina kunder.

Lite paradoxalt nog så skapar det som skulle ena aktörerna mot en gemensam framtid istället nya målkonflikter då man lovar men inte lever upp till det man lovat. Målkonflikter som tar dig längre bort från den gemensamma framtidsbilden.

Om du tror det är dyrt att köpa en platsvarumärkesplattform så är det småpotatis mot att köpa sig en rejäl målkonflikt.

Så, hur undviker man det här då?

För det första behöver man översätta flumvärdeord till någon slags rationell värdeskala som berättar hur mycket man lever upp till den framtid man vill möta. Den skalan måste vara lika rationell som profit and growthskalan och ska översätta ”platsvarumärkesplattformen” till ett användbart beslutsunderlag.

För något år sen sprang jag in i termen ”license to operate”. En passage mellan just intention och handling. Kort beskrivet är det en mätbar skala som beskriver vad du behöver göra för att få göra det du gör för att tjäna pengar/nå dina egna mål.

Perfekt! tänkte jag. Men det har under åren visat sig att ha två parallella skalor även det var ett effektivt sätt att skapa sig rejäla målkonflikter.

Även om man har enats om en skala så saknas mandatet att förvandla den värdeskalan till handlingar i verksamheter eftersom i alla scenarier där konflikt uppstår mellan profit and growth och license to operate vinner good old profit and growth.

Det är jättelätt att veta att man ska fortsätta göra det som ligger i linje med värdeskalan OCH är lönsamt. Det är också lätt att veta att man ska sluta göra det som varken är lönsamt eller ligger i linjen med värdeskalan.

Svårigheten ligger i att veta vad man gör med det som är lönsamt men inte i linje med den framtid man vill möta. Eller motivera varför man ska fortsätta göra saker som är förlusttyngda men väldigt profilerade.

Så jag byggde en slags mandatmodell som ska förvandla flum till beslutsunderlag.

Det som är sådär helt fruktansvärt lönsamt att man inte ens får fundera på att ändra på det trots att det uppenbart inte ligger i linje med den framtid man vill möta ska enligt den gamla sägningen ”do not fix that what is not broken” få fortsätta sin existens. Ska någonting göras så ska man arbeta med effektivisering.

Det som bara är lagomt lönsamt men inte ligger i linje med framtidsbilden kan projektsättas in i en förflyttning att även visa svarta siffror på license to operate skalan. Går det inte så är det en grej som helt enkelt inte hör hemma i en långsiktig utveckling och bör alltså avvecklas.

På samma sätt ska initiativ som temporärt tillåts vara profilerande men inte lönsamma förflyttas eller stängas ner. Det här går nog att översätta till vad som kallas seeding.

Det som visar röda siffror på profit and growth men är väldigt starkt på license to operate kan fortsätta göras under förutsättning att de kan finansieras av sin onda tvillingbror i väldigt lönsam men inte profilerande kvadraten.

Tanken är att lönsamhet inte är en linjär skala. Enligt herding väljer vi det andra väljer och man vet också att man väljer det som erbjuder starka mentala värden (vem jag blir i andras ögon och hur det får mig att känna mig)

Att visa svarta siffror på båda skalorna kommer med det resonemanget erbjuda en logaritmisk lönsamhetsutväxling.

Det går såklart även att förflytta nollpunkten på fyrfältaren så man ständigt är i förädling mot svartare siffror i båda värdeskalorna.

Fyrfältarens främsta syfte är alltså ett verktyg för att varje aktör ska kunna kartlägga sina initiativ i förhållande till den rationella skalan som speglar den gemensamma samarbetsöverenskommelsen.

För mer läsning på ämnet läs gärna mer om license to operate. eller bedömningsgrund som jag kallar det. http://localgrowth.se/what-you-can-not-measure-you-can-not-manage/

Uppdatering:
På ämnet ska man inte missa det här TED talket om our loss of wisdom.

The road to hell is paved with good intentions

Det här är en återpublicering från min facebook.

Apropå platsers kidnappade varumärken. Eller ”dåliga rykten”. Jag har under det senaste året fått möjlighet att arbeta med några platser som anses utsatta.

I samtliga som jag tittat på har de som bor där fått det bättre över tid. Högre utbildning, högre inkomst, högre sysselsättning, lägre sjuktal.

I samtliga fall så har priset på fastigheter och bostäder utvecklats sämre än marknaden generellt. Finns även exempel där de faktiskt gått ner i pris.

Så, trots större köpkraft. Lägre priser. Weird. Affärsmannen i mig säger att här finns det en prispremie att ta ut.

Så, vad beror det här på då?
Det är nästan som det utvecklats två parallella verkligheter av samma plats.

Eller om man vill, två varumärken för samma plats. Ett definierad och tolkad av de som bor och verkar på platsen och ett skapat och förvaltat av stockholmare, arkitekter, politiker och andra som har andra främsta intressen än att skapa en bra livsmiljö för sig själva på den platsen.

Senast i veckan satt jag på ett seninarium i konstakademien ordnat av handelskammaren där det flitigt gjordes debila tvåöresanalyser av ”problemen i Husby”. Det var bekymrat och mycket problemorienterat. Givetvis ofta med arkitektur som lösning.

Samtidigt har jag initiativtagarna till streetgäris i mitt twitterflöde. En handfull unga tjejer som bor i Husby och som mycket skickligt blivit en röst för de som bor och verkar i Husby. Det de kommunicerar är inte samma sak som man läser i tidningarna. Inte samma sak som sas på frukostseminariet. Det är ett hoppfullt, starkt och stolt Husby de pratar om.

Men streetgäris sitter inte med i seminariet på konstakademin. Det gör däremot en namnkunnig och högprofilerad arkitekt som samtidigt lanserar ett grandiost program att i dialog lösa problemen i bl.a. Husby. Recept för andras lycka. Givetvis med sig själv i huvudrollen.

En annan intressant grej jag upptäckt under året är att skadeverkan som den missriktade välviljan skapar är större än alla andra negativa krafter tillsammans. De som har som främsta drivkraft att vara behövda vill inte skapa en värld där de spelat ut sin roll.

Jag fick lära mig ett citat på seminariet. ”The road to hell is paved with good intentions” -Madonna.

Jag tycker det var väldigt talande. Vi gör saker för andra. Saker som inte är efterfrågade, inte upplevs som hjälp och som egentligen bara motiverar oss för att det gör oss behövda.

Det är därför jag tycker det är otroligt glädjande när jag tycker mig se att resultatet av senaste veckornas händelser verkar bli att varumärket för några platser med dåligt rykte tas tillbaka av de som bor och verkar där. För för dem handlar det inte om att lösa problem utan om att överrösta de andras nidbild med sin egen stolthet och hoppfulla bild om den framtid man vill möta där.

Place management – enkla modellen.

Jag har spenderat snart ett år med att djuploda i olika principer och metoder kring platsutveckling och tänkte dela med mig av det jag lärt mig.

1. Missuppfattningen att platsens aktörer är förmögna att ta rationella för sig själv nyttomaximerande beslut är närmast lag. Sanningen är närmare att vi väljer det andra väljer. För de vi blir i andras ögon och hur det får oss att känna oss är vad som får oss att tycka att någonting är attraktivt. Upplevt värde är subjektivt och ska leva upp till kulturella och individuella förväntningar. Det är människan som gör platsen och alla platser föregås av en intention om vilken framtid man tror på och vill möta på den platsen. Utan att vara på det klara på för vem och varför platsen finns lämnar man till slumpen att göra platsen attraktiv.

2. Dunkelt tänkt, dunkelt sagt. Det finns tusentals olika tolkningar på platsutveckling. I stort sett alla är byggda ur ett väldigt taktilt perspektiv som man sedan -som bäst- klätt på med besjälning. I stort sett alla modeller är dessutom byggda på utdaterade ledarskapsmodeller. Om man som nu utgår från det som är så kommer man ha lätt att lösa taktila utmaningar men mycket svårt att utveckla någonting. Tänk vad Slussen skulle kunna bli om man istället för att tänka att man skulle göra slussen 3.0 rev allt. Tittade på tomrummet och frågade sig. vilken framtid vill vi möta här? Jag är säker på att svaret skulle bli någonting annat än slussen 3.0.

3. Grundstenen i att förflytta sig från nuläge till önskat läge ligger i en solid strategi. Ingen har ensam rådighet över en plats och strategi kan därför likställas med samarbete mellan platsens aktörer och förståelse för hur  och när man bygger och realiserar värden för varandra.En ogenomförbar vision är inte utveckling. Det är och kommer förbli en dröm. Strategin är A och O för att lyckas förflytta en plats. Utan den kommer resultatet som bäst bli osammanhängande, anonymt och / eller falskt.

Jag har tagit fram en enkel modell för hur jag tycker man ska se utmaningen med platsutveckling / lokal tillväxt. Jag kallar den än så länge helt enkelt för ”enkla modellen”.  Ut med onödiga komplexiteter och övertro på system. Ut med utdaterade ledarskapsmodeller och bakåtblickande. In med enkelhet och tro på människans förmåga. Som Shakespeare en gång sa ”What is the city, but the people?”

För er som inte läser mina inlägg slaviskt så kan jag som uppföljning rekommendera följande läsning för att förstå modellen.

Vilken framtid vill vi möta? – Det är människan som gör platsen

Vad är min licence to operate? – What you can not measure, you can not manage.
Vilka spelregler väljer vi?  läs gärna det här och det här med.

Hur vinner vi det spelet? – Här kan jag rekomendera Simon Ahnholt som jag inser att jag inte skrivit någonting om.

Vad tycker ni?

photo