Mintzbergs medvetna och uppkomna strategi

Inte alla avsedda strategier realiseras. Inte alla realiserade kommer från medvetna val. Det är så här  strategier utvecklas. En strategi är en ständingt föränderlig blandning av vad du planerat och vad som ändå blir gjort som inte var en del av planen från början. Det kan vara bra att förstå när man sitter med sitt strategiarbete att även om du inte har en avsedd strategi själv så kommer du ändå alltid ha en realiserad som i sämsta fall  riskerar vara styrd av uppkomna strategier utanför din egen påverkandesfär. I bästa fall handlar det om att avkoda och förstå vilka krafter och beroenden som verkar och ska vägas in när man arbetar med och framför allt förankrar sin avsedda strategi. På ämnet rekommenderar jag läsning om sk. OODA loopar. Oavsett måste man för att driva ett framgånsrikt strategiarbete förstå att det är ett arbete som  verkar över tid och kräver ett kontinuerligt systematiskt arbete snarare än en pliktskyldig hyllvärmande ppt som workshopats fram på den årliga lednigsgruppskickoffen.

Avsedd Strategi –Medveten strategi–>Realiserad strategi

                U+2198.svg  Orealiserad        Uppkommen U+2197.svg               

 

 

Pitching strategies – att sälja skatbon.

Jag läser mycket strategilitteratur nu. En sak som slår mig är hur otillgängligt man hela tiden gör strategier och strategiarbete. Ju svårare desto finare verkar vara huvudregeln. Men hur har man tänkt sig sälja in förändring genom att göra utmaningen obegriplig?

Principen ”hellre gjort än perfekt” vinner 10 ggr av 10 och föreställningen om att strategiska ramverk är som komplexa urverk med tusentals samverkande komponenter är en föreställning som direkt motverkar den principen. Ska man veta någonting så ska man veta att folk har precis noll tolerans för komplexiteter. Det gäller oavsett om det är en styrelseordförande eller mannen på gatan.  Den enskilt viktigaste egenskapen i ett strategiarbete måste därför vara att det är begripligt. En begriplig strategi är införsäljningsbar och en införsäljningsbar strategi är genomförbar. Utmaningen handlar aldrig om att producera ett strategidokument. Utmaningen ligger i att skapa den framtid man tror på och aktivt vill möta. För att det över huvud taget ska hända måste man verka så nära verkligheten det bara går. Allt annat är bara arbete i onödan.

Skator bygger bo genom att lägga nogsamt utvalda pinna på hög och sen hoppa på dem tills de håller (eller inte håller). Sen lägger de på några nya pinnar och hoppar ingen. Strategi -tycker jag- istället för delikata urverk skapade av masterminds hellre ska liknas vid skatbon som byggs tåliga eftersom man under bygget gjort allt man kan för att själv ha sönder det. Oftast fult som stryk men också väldigt väldigt hållbart. 

 

Vad är strategi?

”Strategi” är en ofta misshandlad fras som omges av abstraktioner. Allt för ofta används också begreppet tyvärr som flumfluffernissa. Jag tror det är så för att man använder ”strategi” som ett ersättningsmedel när man har lite svårt att sätta ord på nyttan i det man gör. Jag har fram till idag inte stött på en tillfredsställande kort, tydlig och begriplig beskrivning av vad strategi är. Så jag tänkte ge mig på att beskriva det själv.

En starkt etablerad föreställning är att strategi och effektivisering är samma sak. Så är inte fallet. Även om det finns stora vinster att göra i att göra det man redan gör bättre, snabbare eller billigare så är också samma aktiviteter lätta att efterhärma av dina konkurrenter. Den typen av konkurrens skapar en absolut värdeökning för alla inblandade men ingen relativ fördel för någon.

Till skillnad mot operativ effektivisering strävar strategi efter att skapa en konkurrensfördel genom att fokusera på det som är särskiljande från dina rivaler. Men att göra det du gör bäst betyder kanske framförallt att aktivt avstå aktiviteter och arenor där du inte kan dra nytta av din särart. En stor del av strategiarbete är att själv välja vilka regler man spelar efter.

Strategy without tactics is the slowest route to victory. Tactics without strategy is the noise before defeat. 

 

En annan stark föreställning är att strategiarbete är en sällanaktivitet som utförs av ledningen bakom stängda dörrar. Även den bästa strategi är helt värdelös fram till det ögonblick den omsätts och strategiarbete omsätts i varje handling och beslut som du gör varje dag. Det är medvetna val i din vardag som gör dig särskiljande inte själva strategin i sig. Strategi är alltså levande och inbäddat och kräver därmed också diciplin för att bibehålla stringens i det som gör dig speciell.

Med det vill jag även avliva myten om den strategiska chefen som marionettspelare. Beslut och handlingar är decentraliserade i det landskap vi rör oss i. Folk generellt har noll tolerans för komplexiteter. Dunkelt tänkt är dunkelt sagt och det går inte att förvänta sig att flera människor ska förhålla sig till abstraktioner och samtidigt vara konsekventa i handling. Strategier behöver såldes tas ner till principer som vem som helst kan förstå och följa.

Strategi kan -om man frågar mig- därmed summeras som ett diciplinerat arbete att skapa ett stringent batteri av tillgänginga principer som vilar på medvetna val att aktivt odla sin särart.

Checklista för svaga kommuner

Jeffrey Sachs har i sin bok the end of poverty en checklista på sju punkter för att diagnosera länder som är fast i fattigdom. Poängen är att det inte går att bota all feber med samma medicin. Fattigdom är ett symptom på underliggande utmaningar som är olika för plats till plats.

Jag tycker det känns som det här är en bättre lista att jobba med även för mindre platser än allt annat jag sett hittills. Tror särskilt ett gäng kommuner skulle ha stor nytta av den. Så, byt ut land mot kommun och istället för att läsa fattigdom läs någonting mer anpassat till våra förhållanden. testa med ”negativ tillväxt”.

Listan:

First, the underlying condition could be what I call a poverty trap – when the country is too poor to make the basic investments it needs to escape from extreme material deprivation and get on the ladder of economic growth.

Second, the poverty could result from bad economic policies, such as choosing the wrong kind of investment strategy, closing the borders when international trade would make more sense, choosing central planning when a market system would be better, and so forth.

Third, the poverty could reflect the financial insolvency of the government. If a government has a past history of overspending and over-borrowing, it can reach a state of financial bankruptcy. The government then owes so much to its creditors that it is unable to find the money to build roads, schools, clinics, or hire doctors, teachers, and engineers.

Fourth, the poverty might be the result of some aspects of physical geography. The country may be landlocked, far from trade; it may be high in the mountains, unable to farm or engage in low-cost manufacturing; it may face an endemic disease burden of malaria or other burdensome diseases; or it might be highly vulnerable to repeated natural disasters such as earthquakes, tsunamis, tropical cyclones (hurricanes and typhoons), droughts, floods, and other crippling conditions. A few countries, such as Haiti and the Philippines, are unusually buffeted by a large number of such conditions.

Fifth, the country might be suffering from poor governance as opposed to poor policies. On paper, the economic policies look good. In practice, they may be riddled with corruption, inefficiency, incompetence or all of the above. Poor governance is of course a matter of degree. There is corruption nearly everywhere. I sometimes say that, “Yes, corruption is real and damaging, and not only in Washington DC.” Corruption is often attributed to poor countries but not to rich countries. Still, corruption is not the all-purpose explanation it is often taken to be. Many countries with moderate levels of corruption have achieved economic development. Corruption can be a problem, both moral and practical, without being a devastating barrier to development. Yet if carried to extremes, then it certainly can stop economic growth.

A sixth factor in continuing poverty may be cultural barriers. As one important example, some societies continue to discriminate harshly against the women and girls. Girls may still have little or no chance to attend school, and are expected to marry very early and to bear many children, even when the household is too impoverished to raise these children with proper health, nutrition, and education. Such cultural patterns can be inimical to long-term economic development.

The seventh factor is geopolitics, a country’s political and security relations with its neighbors, foes, and allies. Geopolitics can make a big difference. If a country is physically secure from attack, enjoys national sovereignty, and is able to trade peacefully with other countries, geopolitics is the friend of economic development. If, on the contrary, the country is dominated by a foreign power (as in the colonial era), or is part of a proxy war of the great powers, the country can be undermined or even physically destroyed by the actions of more powerful countries. Think of Afghanistan. It has a hard enough time developing in view of being landlocked and vulnerable to many climate shocks such as droughts and floods. Yet since 1978, it is has been subjected to war, incursions, invasions, terrorist cells, and destructive great power politics. It is no wonder that Afghanistan remains one of the poorest places in the world. The outside powers have hindered rather than advanced Afghanistan’s economic development.

The world’s fastest growing cities

City Majors have listed the world’s fastest growing cities. I guess that from a westerers perspective this list can be somewhat confusing since none of the top cities are household names for us. Never the less, make no mistake. It is in these cities that all that sustainable urbanisation we are talking about must take place. To make the list less daunting I have made a brief introduction to the top five cities. Enjoy.

1. Beihai (China ) 

With a growth of 10.58% Beihai doubles its population every 7th year. Beihai is a seaport on the north shore of the Gulf of Tonkin, which has granted it historical importance as a port of international trade for Guangxi, Hunan, Hubei, Sichuan, Guizhou, and Yunnan. Beihai contains three districts and one county, which are subdivided into five urban sub-districts: Haicheng DistrictYinhai DistrictTieshangang District and Hepu County. Beihai was one of the two departure harbors of China’s  Silk Road on the Sea. It has a long history of being open to tourists. It is also regarded as one of China’s most liveable cities.

2. Ghaziabad (India)

In a honorable second place Ghaziabad ”only” doubles it population every 14th year. Ghaziabad is a part of the National Capital Region of Delhi. It is a industrial city, well connected by roads and railways. It is the administrative headquarters of Ghaziabad District as well as being the primary commercial, industrial and educational centre of western Uttar Pradesh. The city has two major divisions separated by the Hindon River: Trans-Hindon and Cis-Hindon. Ghaziabad is known for its high crime rate and for being the most polluted city in Uttar Pradesh.

3. Sana’a (Yemen)

Sana’a a UNESCO World Heritage Site is the capital of Yemen and the centre of Sana’a Governorate. Sana’a is one of the oldest  inhabited cities in the world. At an altitude of 2,300 metres (7,500 ft), it is also one of the highest capital cities in the world. With a growth of 5% it doubles its population every 15th year. Historically, Sana’a had a mining industry. The hills around Sana’a were mined for onyx, chalcedony, and cornelian. 40% of jobs in Sana’a are in the public sector. Other primary job sectors are in trade and industry. It is estimated that 25% of the labor force in Sana’a is unemployed.

4. Surat (India)

Surat is India’s eighth most populated city, with a population of 4.5 million it  double its population every 15th year. A moat divides the older parts of the city, with its narrow streets and historical houses, from the newer suburbs. The city is largely recognized for its textile and diamond businesses and more recently, for diamond-studded gold jewelry manufacturing. 92% of the world’s diamonds are cut and polished in Surat.

5. Kabul (Afghanistan)

Kabul is the capital of Afghanistan. According to a 2012 estimate, the population of the city was 3,3M and the city double its population every 16th year. During Kabuls  3,500 years of history many empires have  fought over the valley for its strategic location.

Kabul’s main products include fresh and dried fruit, nuts, beverages, Afghan rugs, leather, sheep skin products and furniture, Over the last decade, the United States has invested approximately $9.1 billion into urban infrastructure. The wars since 1978 have limited the city’s economic productivity but since late 2001, local economic development has included a number of indoor shopping centers. According to Transparency International, the government of Afghanistan is the third most-corrupt in the world.

Den sjätte Kondratieffvågen

Kondratieff_Wave-HQ

”From the earliest times of which we have record-back, say, to two thousand years before Christ-down to the beginning of the eighteenth century, there was no very great change in the standard of life of the average man living in the civilised centres of the earth. Ups and downs certainly. Visitations of plague, famine, and war. Golden intervals. But no progressive, violent change. Some periods perhaps So per cent better than othersat the utmost 1 00 per cent better-in the four thousand years which ended (say) in A. D. 1700.
This slow rate of progress, or lack of progress, was due to two reasons-to the remarkable absence of important technical improvements and to the failure of capital to accumulate.
The absence of important technical inventions between the prehistoric age and comparatively modern times is truly remarkable. Almost everything which really matters and which the world possessed at the commencement of the modern age was already known to man at the dawn of history. Language, fire, the same domestic animals which we have to-day, wheat, barley, the vine and the olive, the plough, the wheel, the oar, the sail, leather, linen and cloth, bricks and pots, gold and silver, copper, tin, and lead-and iron was added to the list before 1000 B.C.-banking, statecraft, mathematics, astronomy, and religion. There is no record of when we first possessed these things.”

 

John Maynard Keynes Economic Possibilities for our Grandchildren (1930)

Grovt förenklat är det JMK säger att från romartiden fram till industriella revolutionen har världen i stort stått stilla när det kommer till utveckling. Allt vi ser runt omkring oss skapades alltså antingen under romartiden eller efter den industriella revolutionen med 1700 år av stiltje mellan de två.

Det som kanske är mest intressant med industriella revolutionen och de efterkommande vågor av innovation är att epicentrum alltid sker på en geografisk avgränsad plats. De sker alltså inte på flera ställen i världen samtidigt utan alltid på en specifik plats. Sen sprider sig teknologierna med tillhörande tillväxt som ringar på vattnet till den platsens allierade och handelspartners vidare ut i världen. Det är det här som i mångt och mycket har skapat den värld vi har i dag med protestantiska Europa som mall. Samma meknanism förklarar såklart också varför det finns delar i världen som trots århundraden av utveckling inte nåtts av teknologier ens från den industriella revolutionens början. Man behöver inte leta särskilt långt för att se det. Även om världens fattigaste länder för det mesta också är de minst utvecklade så hittar man tecken på det här även innanför landets gränser bortanför ringarnas räckvidd.

Städer har alltid varit innovationsmotorer och stadens löfte har också alltid varit hopp. Tryggheten i att det blir bättre i morgon än det är i dag är den enskilt största förklaringen till stadens attraktion. Det här gäller för alla städer i alla länder men jag vill mena framförallt för protestantiska Europa. Jag faller ofta tillbaka på den utmärkta world values survey som tydligt identifierar vår extrema positionering. En positionering som är lika individorienterad som den är möjliggörande och som är det kanske inte primärt pga någon slags inneboende medfödd värderingsgrund utan för att norra europa är en plats i världen som har kunnat ta del av och dra ytta av varje innovationsvåg och med det också succesivt kunnat släppa taget om traditionella och överlevnadsvärderingar.

world value report

Om man tittar på det som kallas för Kondratiev wave och försöker förstå var man är i dag så verkar det som världen befinner sig i slutskedet av den femte vågen. ICT (informationsteknologi).

Historiskt när man närmar sig slutet på en innovationsvåg så uppstår slitningar i samhället med bland annat krig och ekonomiska kriser som resultat. Den som sen kommer starkast ur krisen OCH som samtidigt kan kombinera det med innovation blir också den den som kan sätta agendan för nästa våg.

Så, vad blir den sjätte vågen och vem tar pole position?

Jag vill mena att Skandinavien (inkl. Finland) har synnerligen goda förutsättningar att visa vägen in i den sjätte vågen. Vi har kommit starka ur den kris som råder i världen, vi är en av de ledande i teknologisk utveckling globalt och inte minst uppfattas av i stort sett hela världen som the good guys. Om inte det här är ett sk. window of opportunity så vet jag inte vad som är det. Ett fantastiskt tillfälle att aktivt driva en ny utvecklingsvåg. En våg som jag gärna skulle se handla väldigt mycket om hållbar utveckling.

Anholt uppdaterad

Jag ser ofta att även om man jobbar med vision och varumärke så upplevs det inte som förpliktigande av de som är beslutsfattare. När de tänker på begreppen så föreställer de sig ofta att leverabeln av visions- eller varumärkesarbete är en logotyp och kanske en broschyr. Således ingenting som påverkar hur de arbetar varje dag eller vilka beslut de måste ta.

Jag vill mena att förmågan att identifiera vilken framtid man vill möta och att få en stor grupp intressenter med olika agendor att arbeta mot den gemensamma framtidenden i allra högsta grad är en fråga om ledarskap. Resultatet av ett bra ledarskap blir sen en lyckad plats som då också också får ett bra rykte.

Simon Anholt, en annan rådgivare inom platser står för den bästa förklaringsmodellen om hur man skapar lyckade platser. Han menar att att man måste säkerställa att substans, strategi och symboliska handlingar för att platsen ska få ett bra rykte. Har man inte substans men strategi och symboliska handlingar upplevs ditt budskap som propaganda. Har man inte strategi men substans och symboliska handlingar upplevs din plats som osammanhängande. Har man inte symboliska handlingar men substans och strategi blir din plats anonym. Poängen är att man primärt måste jobba med innehållet, inte budskapet. Anledningen varför din plats rykte – varumärke- är dåligt är troligtvis på grund av att du har en dålig plats att arbeta med från början och det kan ingen broschyr i världen ändra på.

Svenska språket är i bland inte tillräcklingt. Ordet varumärke är ett av de orden som skulle behöva omtolkas eller utökas. På engelska pratar man om begreppen Brand och om Trademark. Båda orden har vi valt att kapsla in i vårt ord varumärke. Tyvärr betyder de två helt olika saker. Trademark är allting man har rådighet över, i korthet, det som går att bokföra. Det kan handla om allt från logotyper till r&d arbete. Brand är hur du ses av andra. Vilket rykte du har.

För platser betyder det här att det är innehållet som är viktigare än budskapet OCH att innehållet innehåller betydligt mer än bara hårdvara. (substans). Arenan för aktörer som på olika sätt gör anspråk på att jobba med de här frågorna är än så länge öppen och det saknas gemensam problemformulering om man ska närma sig de här frågorna.

Destinationsutveckling, centrumutveckling, platsmarknadsföring, place making, place branding, Community planning, cultural planning. Kärt bart har många namn. Men vad menas egentligen? Det är en förvirrad scen där intressen och expertis överlappar varandra. Målkonflikter uppstår tyvärr ofta, kanske framförallt om vem som har tolkningsföreträde om vad som är unikt och positionerande med den plats man jobbar med.

Jag tror att det som Simon och många med honom missar är hur man ser på tid och vad man kan göra med den.

Ofta delas utvecklingsprojekt in i aktiviteter som kan göras i dag, i morgon eller i övermorgon beroende på effekt, ansträngning och prioritering. För platser vill jag mena gäller en lite annorlunda ordning. Det handlar istället om att arbeta med nutidsverkande, närtidsverkande och framtidsverkande aktiviteter parallellt. Det krävs förståelse för det här och en stringens så att alla aktiviteter strävar mot samma framtid oavsett i vilken horisont de verkar i.

Idén om att man planerar och bygger stad för att sen fylla den med människor är ganska ny och kanske mer en praktisk lösning än en naturlig utveckling. Det man ser nu när initiativ tenderas att flytta tillbaka till medborgarna är att den här praktiska lösningen kanske inte är så praktisk längre. Att bygga innehållet exempelvis handel innan man bygger en köplada menar jag ger bättre förutsättningar att skapa en bra plats än motsatsen. Lika så att bygga livsmiljö innan man bygger hus.

Nedan har jag försökt mig på att illustrera hur alla begrepp i den här kartan sitter ihop. Att se till att de faktiskt gör det är lite av vårt paradnummer.

Det man ska komma ihåg är att substans svarar mot att stödja de symboliska handlingarna och att de i sin tur är riktade mot en målgrupp. Strategi är vad som ser till att symboliska handlingar och substans hänger ihop i nutid, närtid och framtidsverkande insatser. Att ställa ut några stolar på en plats som i syfte att skapa förändring i närtid bör bara göras för att stödja upp ett event som i sin tur ska förmå din målgrupp att ändra en vana att börja inkludera din plats i sin vardag.

Untitled

Vad gör du i morgon?

Inget vet med säkerhet vad som kommer hända i framtiden.

Om man utgår från att framtiden kommer se ut som det ser ut i dag så är man rimligtvis lika bra förberedd att möta framtiden som man är att möta samtiden. Eller hur?

Nope. Helt fel!

Om man vet en sak så är det att oavsett om man vill det eller inte så förändras världen och att ju sämre du är att på att förstå och ändra dig minst lika snabbt som omvärlden gör avgör i vilken utsträckning du har rådighet över din egen framtida situation.

Det är alltså bättre att göra kvalificerade gissningar på hur världen ser ut i morgon än att utgå från att den kommer se ut som den gör i dag. I scenario två har du med all säkerhet fel. I scenario ett har du bara troligtvis fel men du blir också klokare för varje gång du tvingas revidera dina kvalificerade gissningar. Någonting som givetvis ska göras ofta.

Jag säger inte att förvaltare är status quo vurmande stagnationsverkare. Deras roll är (eller ska åtminstone vara ) att effektivisera. De är de som tar hem baconet i dag, varje dag. En fantastiskt viktig uppgift. För utan dem klarar man sig inte igenom dagen.

Krocken kommer när man förvirrar brandsläckarmetodik med utveckling. Det är från lite för många perspektiv för bra att släcka bränder. Delvis är det tacksamt för man blir hjälten som löser problem och samtidigt är det ingen tvekan om vilka problemen är. Det brukar sällan vara så stor tvekan om prioriteringar i sammanhanget heller.

Är man proaktiv och försöker förhindra att bränder uppstår så riskerar man alltid att göra en felbedömning och slösa resurser eller i värsta fall upptäcka eller starta en helt ny brand. Dessutom är det få som belönar dig för att det inte brinner.

Skillnaden på de två är hur man ser på begreppet risk. Om du ser på det du jobbar med som en låda i ett föränderligt bad kan du antingen försöka upprätthålla lådans position och struktur i badet eller förstå badets förändring och anpassa lådan till badets förändring. Ju mer energi du lägger på att upprätthålla det du har, desto mindre energi har du att lägga på det du egentligen gör inuti lådan. Ju mer energi du lägger på att förutspå och möta badets rörelse desto större effekt har dina handlingar i lådan (om det fortfarande är en låda).

Lite för ofta konstaterar jag att de som jobbar med platser varken förstår förändringens mekanismer eller hur man möter dem i sina projekt. Projekt som är klara först om 10-20 år baserar sina beslut på hur verkligheten ser ut i dag istället för att försöka sig på kvalificerade gissningar om hur den ser ut när projektet står klart.

Två exempel. Volvo säger idag att de kommer ha självkörande bilar på gatorna 2017. Tesla och BMW har tidigare sagt att de gör samma sak 2016.

Självkörande bilar kommer inte behövas parkeras. Drar man det ännu längre så kommer du inte heller behöva äga en bil om den kan komma och hämta dig när du behöver den. Det här kommer troligtvis påverka P-normer, infrastruktursbehov, chafföryrket och säkert mycket mer.

Så, om fyra år är självkörande bilar verklighet, ändå utgår stadsbyggnadsprojekt från att världen när deras projekt är klara om 15 år ser precis lika dant ut som den gör i dag.

Richard Branson ska ha sagt att när man om 20 år tittar tillbaka till i dag så kommer man inte förstå vad man hade kontor till. Utan att gå in på hur rätt jag tror han har så kan konstateras att kontor har idag en central roll i alla stadsutvecklingsprojekt.

Man kan undra varför.